Våga berätta!

Aldrig tidigare har så många varit sjuka av stress och unga kvinnor står tyvärr för den största ökningen. Vi lever under en otrolig press idag ifrån alla håll och kanter, vi ska leverera på alla plan och förväntningarna på oss är skyhöga. Inte konstigt då om vi till slut jobbar sönder oss. Vi behöver att samhället och arbetsgivare tar sitt ansvar och skapar hållbara arbetsmiljöer. Om jag hjälper en enda människa att känna sig mindre ensam genom att jag delar med mig, så är det värt det. Det här är min historia.

Utmattning nr 1: Var så glad över att vara tillbaks efter föräldraledighet och sjukskrivning som produktutvecklingsingenjör. Nu bosatta i byn nära jobbet skulle vi skapa en lugnare vardag, bortom Stockholms stress. Jag älskade mitt drömjobb & att utveckla fantastiska produkter för människor. Men jag hade en arbetsbörda som 1 person inte borde hantera & kände stora prestationskrav & att alltid prestera på alla plan.⁣

Att flytta ifrån alla vänner slet mycket. Ingen avlastning med barnen. Bytte förskola två gånger, flyttade till lägenhet & sen till hus, dränering, renovering, otaliga resor till Europa & Asien, arbetade mer än 100% & sov alldeles för lite. När mannen efter ett år inte trivdes i byn & ville tillbaks till jobbet i storstan så tyckte jag att det var rimligt att han började jobba i Sthlm medans jag roddade barn, katt och hus själv stor del av veckan. 🙈⁣

I ett halvår kände jag mig som en superhjälte där jag roddade familjeföretaget AB, pendling till stockholm och resor till Shanghai. 💪 Men efter jul började jag få intensiva magsmärtor som gjorde mig dubbelvikt, gråtattacker på jobbtoaletten, hittade inte bilen på parkeringen men bilnycklarna i kylskåpet på jobbet..⁣

Det var inte förrän jag en dag i April vaknade förlamad och skräckslagen i sängen för att jag varken kunde röra mig eller resa mig upp, som jag förstod hur illa det var. Jag blev sjukskriven för utmattningningssyndrom som många av mina kollegor, vi beslöt oss för att flytta tillbaks till Sthlm & la ut huset till försäljning. Då min man under denna tid var väldigt sjuk så fick jag rodda allt själv. Jag vet inte hur jag lyckades, men på nått sätt blev huset fixat inför visning, sålt och ihoppackat trots min utmattning och ingen hjälp utifrån. ⁣

Efter 3 månaders sjukskrivning så orkade jag inte ha mötet med min arbetsgivare som företagsvården propsade på för fortsatt sjukskrivning, så jag sa upp mig från mitt älskade jobb & blev föräldraledig över sommaren istället & började söka nytt jobb. I aug började jag jobba 100%, nu som konsult.


Utmattning nr 2: Fick snabbt efter jobbstart ett uppdrag på designavdelningen på ett stort känt företag. Var överlycklig & supertaggad på att göra ett bra jobb. Snabbt visade det sig dock vara ett tungt uppdrag med mycket ovisshet som stressade mig. ⁣

Efter några månader så började jag bli riktigt stressad igen & symptomen kom smygande. Blev efter några månader befordrad till konsultchef och gick ner till 80% på uppdraget så att jag kunde vara konsultchef 20%. Under våren 18 bollade jag uppdraget & chefsrollen, blev mobbad & dealade med mycket problem på jobbet, grät ofta på jobbtoaletten. Hade inte råd att sjukskriva mig. Försökte vara stark & hålla ut till sommaren. ⁣

Semestern kom & gick & jag var lika slutkörd, kom tillbaks till uppdraget med ännu minde energi än när jag lämnade. Bad att bli utplockad, fick till slut lämna uppdraget men direkt ut på nya intervjuer. Började några veckor senare nytt uppdrag som studioingenjör på annat bolag. Tänkte att jag skulle ha det lite lättare om jag inte tog en projektledarroll. Problemet var bara att min kropp och hjärna börjat stänga ner. Kunde inte lösa enkla problem som jag normalt sätt kunde, hade fruktansvärd huvudvärk, vinglade när jag cyklade och kändes som att jag bodde på en flytbrygga. ⁣

Vaknade upp en morgon & kunde inte komma ihåg vilken hand vigselringen skulle sitta på. Nu förstod jag att det var riktigt illa med min hjärna. Blev sjuk en vecka i vad jag trodde var influensan men dag 8 när jag tog mig till jobbet så orkade jag bara vara där en timme innan jag sa till mina kollegor nej jag är nog fortf sjuk och på nått sätt mirakulöst lyckades ta mig hem. Ringde kry för att prata med en psykolog som direkt sa du har utmattningssyndrom & måste vara sjukskriven, jag skickar vidare dig till vår läkare. ⁣

Detta var i slutet på okt18 & tiden som följde klarade jag inte av barnen, skärmar, ljud, ljus, gå en promenad eller att prata med en vän. Idag lider jag fortf av sviterna av detta, huvudvärk, dåligt minne, min hjärna stänger fortfarande av när barnen pratar i mun på varandra och jag blir stressad när två saker sker samtidigt.⁣

Allt vill min kropp göra så snabbt och effektivt som möjligt (av gammal vana) så jag får kämpa för att göra saker sakta. Min kropp är väldigt rastlös och jag har svårt att sitta still samtidigt som jag är så kopiöst trött och bara vill sova. Första månaderna sov jag runt 15 timmar/dag. Det är lätt att se tillbaks och vara efterklok och tänka herregud hur kunde jag hålla på sådär? Men när man väl är inne i adrenalin-bubblan så är det så lätt att bara köra på och ignorera alla symptom och att kroppen skriker. Ett år senare är jag forfarande sjukskriven och orkar inte ta hand om mina egna barn, vilket är en stor sorg.

Känner du igen dig i min historia? Var snäll mot dig själv. Ta pauser, prioritera återhämtning, ingen kommer tacka dig. Det är bara ett jobb. Du är viktigast. Ta hand om dig! 💕 Kram!

Utmattningssyndrom

Det har länge varit tyst här tyvärr. Jag hade stora visioner när jag startade denna blogg, tyvärr kraschade jag rakt in i väggen och har inte haft orken att göra eller skriva om allt jag önskat.

Jag har nu varit sjukskriven för utmattningssyndrom i fyra månader. De första månaderna var totalt mörker. Sängliggandes i sängen, klarade inte sitta med familjen vid matbordet, otroligt ljudkänslig - skrek till när någon skrapade med kniven mot tallriken. Kunde inte ta hand om mina egna barn, min man fick gå ner i tid och sköta hämtning/lämning själv, vilket han fortfarande gör. Jag var skör som ett asplöv och klarade inte träffa någon. Jag är hsp så människor både ger och tar väldigt mycket energi från mig. Jag drog mig upp ur sängen till psykolog/läkar-besök och sedan direkt tillbaks till sängen igen. Vissa dagar klarade jag bara gå ut till soptunnan och tillbaks. I akutfasen när det var som värst kunde jag inte läsa, kolla på en skärm, att skriva en liten text tog timmar, vilket gjorde mina dagar väldigt mörka och ensamma. Det har tagit mig månader att orka med en enda promenad. Nu börjar jag äntligen se ljuset mycket tack vare meditation och yoga, men framförallt tror jag tyvärr det bara är tiden som måste gå. Tid utan prestation eller måsten, tid att bara vara, vila för en överbelastad hjärna. Först vila sen kan man sakta börja göra förändringar och arbeta med sig själv. Jag har fått många fina insikter och förstår nu hur ohållbart jag levde. Jag som brinner så för hållbarhet, det är egentligen ganska komiskt, att jag inte kunde applicera det på mig själv.. Idag så mår jag bättre men inte bra, så fort jag har en tid att passa eller något jag måste göra så får jag världens stresspåslag.

Om två veckor börjar jag ett program för utmattade och jag planerar att vara ärlig och dela med mig av resan till er så mycket som jag orkar. Jag vill ju bara bli mig själv igen. Men jag förstår att jag aldrig kommer bli samma duracell-kanin igen, men kanske ett klokare energiknippe som är bättre på att dosera sin energi och vila med jämna mellanrum.

Ta hand om dig! Du har bara en kropp och ingen kommer tacka dig om du bränner ut dig. Var snäll mot dig själv. Ta många pauser, ät när du är hungrig, drick när du är törstig och vila när du behöver. Var lika snäll mot dig själv som din bästa vän. Du är värdefull!

heart-3147976_1920.jpg